Etiketter

,

Alltså ärligt talat. Jag vet att vi har ohyggligt hög levnadsstandard och finfina rättigheter och allt det där, men just i dag känner jag att inte ens ett liv på Paris Hilton-nivå är rimlig kompensation för att bo på denna breddgrad. En ögonblicksbild från Sverige, i dag:

Och så undrar folk varför vi har så lätt för att bli deppiga härstädes. Betrakta bilden, vars enda ljus klockan fyra på eftermiddagen kommer från gatlampans sjukliga gula sken. Trädet, berövat sommarens lövprakt, visar upp sina eländiga benknotor utan minsta skjulande trasa. De svarta fåglarna drar som en dödens andedräkt genom bilden, skriandes om allt vi har förlorat.

Förfärligt. Vi är fantastiska, vi som kan leva med detta och ändå faktiskt skapa ett och annat av värde.

Advertisements