Etiketter

, , ,

AB skriver om unga arbetslösa. Hopplösheten hos arbetslösa Pernilla i Eskilstuna kommun är påtaglig. Här finns inget driv kvar – det framgår inte av artikeln om det funnits ett från början. Jag tänker inte hålla en moralpredikan om att det finns jobb om man vill, men jag kan inte låta bli att undra.

Här ojar vi oss över hopplösheten i Rosengård och Rinkeby. Det skrivs spaltkilometrar om utanförskapet hos unga invandrare och barn till invandrare, om hopplösheten och uppgivenheten. Men uppgivenheten är så mycket större hos Pernilla och hennes vänner. Här finns inte ens ilskan, inte frustrationen som får förorternas ungdomar att elda sopförråd och kasta sten. I AB:s reportage finns bara stagnation, misslyckande och en outtalad önskan om att någon skall ta hand om en.

”Jag vill ju bara ha ett jobb.” säger de, de uppgivna ungdomarna. Vilsenheten är enorm och maktlösheten likaså. Om ingen ger dem jobb – ja, vad kan de göra då? Ingenting.

Snart sagt vad som helst är bättre än denna inställning. Den som kastar sten har sin vilja och sin energi i behåll och kan under mer gynnsamma omständigheter kanalisera dessa till arbete, försörjning och kreativa projekt. De som sitter kvar i samma ort, arbetslösa på tionde året i en ålder av 26 år, har ingenting att kanalisera.

Man får rysningar av denna läsning. AB:s reportrar skriver så inkännande och många kommentatorer tycker så synd om dessa människor. Andra öser ut ilska och förakt över dem. Själv blir jag mest ängslig. Om denna initiativlösa sjuka är allmänt spridd i riket, får vi nog öka invandringen med si så där 300 procent om inte hela riket skall hamna i en allmän letargi och väntan på en strålande morgondag som aldrig kommer.

Annonser