I denna sköna nya värld där transparens är ledordet för alla hippa analytiker och för alla osäkra stackars företag, smyger det fortfarande runt en hel del folk på internätet som är helt osynliga. De tycks fortfarande se nätet som en fri arena där man hittar på ett nick och sedan odlar en personlighet helt frikopplad från ens fysiska person.

Jag var skeptisk till Ingers blogg, men tyckte den var så rolig och träffsäker i sin KD-bashing, att jag ändå följde den med intresse. Men mannen bakom bloggen, Uffe Wikberg, har gjort det till en sport med välgjorda och provocerande fejkbloggar, som han dessutom avslutar med att ”avslöja” skribenten – ännu en falsk identitet. Ett annat exempel är Black Ascot som visade sig vara reklam för en teaterpjäs.

Jag har svårt för detta. För det första håller jag mig inte med en etik för nätet och en för den fysiska verkligheten. Jag fattar inte varför det är okej att ljuga och bedra med en blogg, på ett sätt som vore helt otänkbart i till exempel bokform eller i en tidning. Man missbrukar folks förtroende å det grövsta – ibland välgjort och med humor, ibland bara elakt och plumpt.

Förmodligen har vi alla tagit chansen att ljuga på nätet – särskilt de av oss som var med på den tiden när alla man träffade den vägen hette saker som Wayward Wanderer, Gwendolyn och Greenleaf. Jag rodnar fortfarande när jag tänker på den långa, blonda och grönögda doktoranden i statsvetenskap som jag använde som mitt alter ego – naturligtvis kom det ett sanningens ögonblick när jag i vild panik fick hindra en förälskad karl från att resa ned från Norge. Efter det har jag hållit mig mer eller mindre på sanningsmattan.

Hur som helst, detta var många år sedan och vi tog inte nätet på allvar. I dag är nätet vår nya kontinent, tillgänglig för en stor del av världens befolkning och en naturlig del av livet för i synnerhet den yngre generationen. Det är ingen lek längre. Folk blir ledsna, sårade och förbannade om man luras på nätet, lika mycket som i verkligheten. Företag som tror att de kan marknadsföra sig genom att luras förlorar på det, tror de flesta bedömare. VisitDenmark gjorde ju till exempel bort sig rejält med fejkvideon om Danska Karen som sökte fadern till sitt barn. Folk gillar inte att bli dragna vid nästan. Frestelsen tycks dock fortfarande vara stark för vissa.

Humorister har ju en del frikort när det gäller etik och moral, så visst får man skoja och till och med luras lite på nätet. Mullbergaskolans rektor Leif Waldemark är jag till exempel en varm anhängare av, men jag tror inte att det är många som egentligen blir lurade av honom längre – undantaget redaktörerna på Newsmill då.

Ja, jag blir lite upprörd. Det är dags att sluta betrakta nätet som vuxendagis.

 

Advertisements