Är det en generationsfråga, det här med pappret? Eller är det en allmän skräck inför vad som komma skall? Jag träffar minst en gång i veckan på en person, verksam inom min egen bransch, som tror att papperstidningen kommer att fortsätta spela en viktig roll under många år framöver. För det mesta är det folk som har några fler år på nacken än vad jag har, men ibland är det folk i min egen ålder.

Det jag själv kan se och höra varje dag tyder inte alls på att papperstidningen har framtiden för sig, varför ovanstående hållning förundrar mig. Det är lite Kristina från Duvemåla över det: ”Papperstidning! Du måste finnas, du måste! Hur kan du då överge mig? Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt nät.” Eftersom man inte kan föreställa sig ett rimligt alternativ blir slutsatsen att pappersmodellen måste fortsätta att fungera.

Jag kan villigt erkänna att jag är lite nervös. Det är just nu omöjligt att avgöra vartåt mediebranschen är på väg, och omstöpningen av den är dessutom bara en liten del av det paradigmskifte som vi har förmånen att få uppleva. Hemskt spännande och utmanande och allt det där, men vad skall jag tjäna min försörjning på i morgon?

Ett är i alla fall säkert. Vi kan inte fortsätta tugga på papper. Den goda modellen med annonsförsäljning som bas för självständig redaktionell verksamhet håller på att rämna. Det alla med makt inom mediesfären nu måste fråga sig är: Är den självständiga journalistiken värd så mycket att vi är beredda att slita som bävrar för att hitta en ny modell att finansiera den med? Har vi ett uppdrag som är så viktigt? Har vi en viktig roll att spela i framtidens demokrati och hur kan vi i så fall skapa förutsättningar för det?

Många frågor och få svar. Dimman ligger tät, men jag kan i alla fall bidra med några förslag på saker vi inte behöver öda tid på:
– Försöka tvinga folk att prenumerera på papper genom att begränsa tjänsterna på nätet.  Mer kreativt att experimentera med olika typer av abonnemang direkt på nätet, nischat, snabbt och effektivt.
– Poppa till papperstidningar för att de skall passa för de ungdomar som i vilket fall som helst aldrig kommer att prenumerera på papperstidning i hela sitt liv.
– Syrliga ledarstick och kulturartiklar om den obildade pöbeln som kommenterar och bloggar. Gamla chefsredaktörrävar som inte vill ha sura rönnbär kan i stället bygga en koja av papier mache till hela redaktionen.

Annonser