Tydligen är frågan oerhört komplicerad. För enkla själar som undertecknad är det enkelt: det är inte statens uppgift att bestämma över folkets fortplantningsorgan. Vi har prövat den vägen förr och den går bara i en, väldigt obehaglig riktning. Det finns liksom ingen naturlig gräns för när man ansat färdigt på folkstammen, utan det fortsätter gärna med fler grupper som genpoolen nog hade klarat sig bättre utan, och kanske de där konstiga också och de…

Det är oerhört cyniskt att på detta vis låta ett litet religiöst parti diktera villkoren för människor som på så många sätt redan är utsatta. Anledningen att Alliansen väljer denna väg är förstås simpel röstmaximering. De transsexuella och de som brinner för deras rättigheter bedöms vara färre än de konservativa och möjligen transfoba väljare som är KD:s kärnväljare. Och KD måste klara nästa val för att Alliansen skall hålla och få regera en mandatperiod till. Politiker som vill regera kan inte kosta på sig alltför många principer, antar jag. Rickard Söderberg skriver bra om saken här.

Sådant här gör mig illamående. Personligen vill jag avskaffa de könade personnumren, låta vuxet folk få heta som de vill och hålla statsmakten borta från operationssalar och underliv. Men jag är så förfärligt radikal.

Att jag för övrigt inte ser på teve är så pass asocialt att det tar emot lite att erkänna det. (Va, en journalist som inte ser på tevenyheterna? Skandal!) Och riktigt sant är det inte heller, för dels brukar jag se bitar av Melodifestivalen och bitar av Nobelfesten, dels händer det allt oftare att jag ser nyhetsklipp på nätet. Men tablåsänd teve i programform, nä, det har jag sällan tid eller lust med. Det tycks finnas en slags inbyggd fördumning i själva formatet, som endast de skickligaste producenter och programledare kan ta sig runt. Hjärnkontoret kan det.

Ja, det är ett litet hyllningsinlägg detta. Jag tycker att Hjärnkontoret briljerar i den gren av journalistiken som så ofta är satt på undantag i medier för vuxna: bildning och upplysning. Utan att förutsätta att tittarna är dumma i huvudet, lyckas programmet bibringa dem mängder av ny kunskap och nya insikter. Jag är lärare och journalist och folkbildning gör mig glad. Det skadar inte heller att Hjärnkontoret är roligt, vilket ytterligare förstärker möjligheten att nå ”ut till barn med alla slags bakgrund”, som VoF skriver i sin motivering. Det får en nästan att tro att det kan vara någon mening med Public Service i alla fall.

Fast det kan vara rätt kul det här, att tolka föräldraskap i termer av olika sällskapsspel och sporter. Min generation är ju fullt och fast övertygad om att ingen före oss någonsin varit föräldrar och vi tröttnar aldrig på denna fascinerande hobby som är det moderna föräldraskapet. Föräldratyper finns det många, men vi tar några snabba.

Krocketföräldrar: puttar sina barn genom en noggrant reglerad bana med många delmål. Använder barnen/kloten för att krocka konkurrenter av banan. Typisk miljö: internatskolor

Tennisföräldrar: Skilda föräldrar som lobbar barnen mellan sig och hela tiden befinner sig i en hård match om vem som servar bäst.

Pictionaryföräldrar: hoppas att barnen skall begripa deras vaga skisser om vad som är ett gott uppförande, helst före artonårsdagen. Under tiden är det hela ganska högljutt.

Hockeyföräldrar: ofta mer hockey än föräldrar, om vi säger så.

Själv är jag mer av en quidditchförälder: försöker hålla mig undan dunkarna/rådgivande auktoriteter och lär mina barn att alltid leta efter den magiska bollen. Faller av kvasten rätt ofta.

folkhälsa
I ordet folkhälsa ryms ganska mycket obehaglighet, vill jag mena. Men låt oss börja framifrån. Folkhälsa förutsätter naturligtvis ett folk. En folkstam rentutav, som kan förädlas och förbättras. En genpool ur vilken icke önskvärda avarter kan rensas ut. En självklar enhet som över tid definieras i avelsmässiga termer. Det är Folket med stort F vi talar om. Individerna kan gå och kamma sig och komma tillbaka när de vill spela sin givna roll i det stora projekt som är Folket. Ja, ni ser ju vartåt det barkar hän nästan med en enda gång.
Hälsan är ett än mer omfattande begrepp än folket. I brist på mer sedvanlig religion i de sekulariserade västerländska samhällena upphöjs hälsan till en moralisk norm och skyldighet. Hälsa är ett välsignat tillstånd, men eftersom ingen nåd står att få för den självförverkligande moderna människan är det också ett tvingande, livslångt projekt. Hälsa är inte länge en gudomlig gåva, utan något som kan förtjänas med hårt slit. Gärna i gemenskap med andra som också sett ljuset. Mer än en gång har jag hört folk harmset berätta om någon som fått cancer ”fast han motionerar och inte röker!”
I dagligt påbudsspråk är det hälsan som får spela huvudrollen. Kanske tycker till och med de hälsovårdande myndigheterna att folkhälsa lite väl uppenbart för tankarna i en marscherande riktning. De enorma definitionsproblem som omgärdar begrepp som hälsa ignoreras samt och synnerligen när folkhälsostrateger och liknande tar itu med folkets dåliga vanor. Alla vet ju vad som är nyttigt! Och vad som är ett gott liv.
Folkhälsa är på många sätt en alldeles underbar blandning av de bästa idéerna från 1800-talet och vår egen tids mesta neuroser. Att vi har en särskild myndighet som sysslar med detta är något som tänkande människor kan fundera på under sömnlösa nätter. Ett folk, ett rike, ett folkhälsoinstitut – ett kollektivt projekt utan slut.

Så. 24 otäcka ord som ni kan bära med er till nästa år. Och i sann folkhälsoanda kommer här lite helgråd också: Ät och drick med måtta. Lev och älska utan måtta. God jul!

optimerad
En gång hade jag en pojkvän som försökte förklara lite optimeringsteori för mig. Vad jag minns handlade det om mjuka slätter med hålor och gropar och det gällde att finna den rätta hoppfrekvensen för en känguru som skulle ta sig över denna slätt på kortast möjliga tid. Eller något sådant. Oerhört besvärligt kändes det i alla fall och inte alls som att finna den bästa lösningen på ett problem utifrån givna förutsättningar. Senare har jag förstått att hans förklaring på ett ganska bra sätt rustat mig för möten med begreppet optimering sådant det användes på det kära internetet.
Ett ställe där du riskerar att stöta på ordet optimerad är i en webbläsare nära dig. Och det är mycket mer känguru över svampig slätt än bästa möjliga lösning över det. Det står nämligen fortfarande förvånansvärt ofta något i stil med: ”Denna webbsida är optimerad för Internet Explorer och kommer inte att kunna visa alla funktioner i din valda webbläsare”. Och si, det betyder inte alls att den fungerar bäst med IE, utan att den inte fungerar alls med någon annan webbläsare och bara ganska dåligt med IE. I fri översättning till folkspråk är betydelsen: ”Vi som konstruerat denna webbsida är lata eller måttligt kunniga och kan inte få till något som funkar. Blä-blä!”

särskrivning
Ett fult ord för ett fult fenomen. Nog känns det som att särskrivandet ökar. I den allmänna språkliga utarmning som är en följd av grundskolans nolltolerans mot kränkthet och därmed sammanhängande tolerans för vilka fel som helst, är det dock svårt att avgöra.
En vanlig förklaringsmodell är att det hänger samman med det engelska inflytandet på vårt språk, eftersom många ord som är sammansatta i svenska, inte är det på engelska. Det kan säkert vara så. I en del fall är det nog en överdriven strävan att skriva fint som får den förargliga effekten att man i stället skriver fult isär.
Men det riktigt, riktigt obehagliga ligger i att föreställa sig hur flitiga särskrivare pratar. För om de talar som de skriver, då kommer svenskan snart att vara ett staccatospråk av avbrutna ord och märklig satsmelodi.
Om nu någon läsare tycker att det inte spelar någon roll om man skriver ihop eller isär, för att det viktigaste är att man förstååår, så tycker jag att vederbörande kan gå och baka klenor utan att följa receptet.

shabby chic
I Sverige finns två inredningsstilar: modern vit och gammaldags vit. Den sistnämnda går ofta under beteckningen shabby chic. Det betyder ungefär sjavigt piffig. Shabby chic är också Blocketlingo för ‘sliten bortom rimlighetens gräns’.
Shabby chic är de undre klassernas heta drömmar om ärvda värden, om vackra kvalitetsprodukter som slitits av familjens användning genom århundradena. Det är antikonsumistiska tankar om hållbar stil, fast behändigt förpackade så att man ändå måste skruva på stilen lite grann hela tiden. Så hålls hjulen igång.
Icas kundtidning Buffé kan de breda trenderna som få andra och skanderar under rubriken ‘Julbord shabby chic’: ”Strunta i att köpa nya julprylar, leta fram de ärvda silverbesticken och linneservetterna. När du ändå är i farten och tar ner julpyntet från vinden, passa på att spana runt – kanske är det dags att damma av den ärvda mormorsservisen eller ljusstakarna…” Och saknas vind, ärvt silver och mormorsservis så finns det låtsassaker i butikerna. Alla får vara med.
En liten detalj som många missar är att om en stil skall vara shabby chic så är det bra om den var chic till att börja med.

surdeg
Surdeg används i brist på jäst för att få bröddeg att jäsa. Genom tillsats av surdeg får brödet en moralisk laddning det annars saknat. Surdeg fungerar som ett motmedel mot de fruktade kolhydraterna. Men surdegen gör inte detta gratis. Du måste vårda din surdeg. Ömma för den. Låta den bo i en vacker burk på dragfritt ställe och mata den. Åker du bort kan du lämna den på hotell och surdegen vill inte att du skriver ironiska blogginlägg om den heller. Jomenvisst, det är tamagochin som har återuppstått i analog form och hemsöker dina mörka vinterdrömmar.
En surdeg kan också vara allt det där borde-göra-men-vill-inte som har en tendens att ansamla sig i livet. Surdegen är lådan med garantier som borde ordnas i en prydlig pärm. Eller foton på barn och djur från sex år tillbaka som borde stoppas in i de fina albumen som finns under dammet högst upp i bokhyllan. På socialdepartementet kan surdegen vara en utredning om ändrad könstillhörighet. Det är kort sagt saker som liksom ligger där och tittar ondsint på en när man bara vill koppla av.
Surdegar av båda slagen har ögon. Om du så mycket som tänker tanken att förpassa dem ur ditt liv kommer de att gömma sig under sängen och mångfaldigas på bara några timmar. Så gör inte det.

vinstdriven
Ack ja, de där vinstdrivna verksamheterna. Numera även i den heliga sektorn vård-skola-omsorg. Det är jobbigt, det är det. För visserligen är vi (de av oss som inte är revolutionära kommunister och är det så att någon läsare tillhör den arten så skall ni vara rädda om er och snarast uppföra er på WWF:s lista över hotade arter) väl överens om att företag inom kapitalismens ram förväntas drivas med vinst som syfte. Men de kan ju gärna ha lite andra syften också tycker vi, för den rena profithungern får kapitalismen att verka så kall och obehaglig.
Inbakat i ordet vinstdriven finns också idén om den ständiga tillväxten. Att företagen drivs av en vilja att göra vinst räcker nämligen inte. De måste också öka vinsten hela tiden och dessutom i en takt som bestäms av så kallade analytiker. Analytikerna är för övrigt inte vinstdrivna – endast Gud vet vad som driver dem.
Ett motmedel mot obehaget i vinstdriven finns i de engelska orden ‘corporate, social, responsibility, business och sustainable’. Dessa kombinerar man hur som helst och stoppar in i årsredovisningen innan man kommer till själva vinstmakeriet. Jag visar: ”Inom Företaget X arbetar vi aktivt med sustainable business och sätter tydliga miljömål inom ramen för vårt certifieringsarbete. Vi vill vara en del av alla de 758 lokalsamhällen där vi verkar och ser corporate responsibility som en självklar del av vår företagskultur. Vårt värderingsarbete skall ge en social impact både på anställda och kunder!”